Debora

Debora är förmodligen den största kvinnliga ledaren som Israel någonsin har haft. Hon var en profetissa och Gud uppenbarade sin vilja för henne. Hon var även domare över folket – faktiskt den enda kvinnliga domaren man känner till. Hon hjälpte till att leda Israels arméer i strid och gav soldaterna mod. Hon skrev dessutom en dikt om slaget som tros vara den äldsta bevarade dikten i världen. Domare. Profetissa. Härförare. Poet. Debora var helt klart en mäktig kvinna och stor ledare. Inte konstigt att hon kallas ”Moder i Israel”.

Bakgrund

Efter att Israel hade intagit Kanaans land under ledning av Josua, delade folket upp sig och bosatte sig i olika delar av landet baserat på vilken stam de tillhörde. Stammarna leddes av domare och därför kallas denna tid för domartiden. Arkeologiskt sett sammanfaller domartiden med den tidiga järnåldern, ca 1200–1000 f. Kr. Olika dateringsmetoder ger olika tidpunkter för Israels invasion av Kanaan, då domartiden alltså började, allt från 1374 f.Kr. till 1200 f.Kr., men man är överens om att domartiden upphörde år 1020 f.Kr. då Saul smordes till kung av Samuel, vilket inledde kungatiden.

Israeliterna hade besegrat vissa kananeiska städer så som Jeriko, men det fanns fortfarande många städer och landområden som inte hade besegrats. När Josua dog försvann folkets motivation till att fortsätta driva ut folken runt omkring. Istället började man gifta in sig med dessa och anamma deras religion (se Dom. 2:12–13). Oenighet bland Israels stammar, en försvagad nationalitetskänsla eftersom man blandade sig med andra folk samt minskad andlig styrka på grund av avgudadyrkan ledde till att Israel blev sårbart. Det fanns inte heller en central regering med en stående armé som kunde hjälpa till att försvara Israel mot yttre fiender. Folken runt omkring var inte särskilt glada över att ett stort främmande folk hade kommit till deras land och tagit över det. Därför anföll dessa andra folk Israel med jämna mellanrum. Under domartiden låg Israel ofta i krig med grannfolken.

Det är intressant att lägga märke ett mönster här: När israeliterna var lydiga till Gud hade de övertaget över sina fiender. Men så fort folket började glömma Gud och vända sig till avgudar fick deras fiender övertaget över dem. Israel tvingades då underkasta sig och betala dyra skatter och de fick lida mycket. När folket hade lidit några år och omvänt sig och börjat be till Gud om befrielse, sände Gud en stark ledare som hjälpte till att befria dem från träldomen. Några sådana exempel på befriare är Gideon och Simson. Ett annat exempel är alltså Debora.

Domare

Under tiden som israeliterna vandrade i öknen var Mose deras domare. Hans svärfar Jethro övertygade honom dock om att delegera ansvar eftersom Mose inte ensam klarade av att höra hela folket. Därför utsågs andra män att verka som domare och föreståndare över folket på olika nivåer. Endast de svåraste ärendena togs därefter upp med Mose (se 2 Mos. 18:13–26).

Troligen fortsatte detta styressätt under domartiden, det vill säga att det troligen fanns flera domare samtidigt som styrde över sin egen stam. Vi vet inte hur dessa domare valdes. Kanske var det genom folkets röst, kanske genom Guds röst. En domare i det forntida Israel verkar ha varit mer än det vi idag förknippar med domare; de hade en mycket mer varierad roll som ledare än att bara sitta och döma folket. Domare (shophet på hebreiska) betecknade en vald ledare utan permanent position och utan absolut makt (till skillnad från en kung), men som kunde inneha en militär såväl som en juridisk ställning.

Det bör således ha funnits många domare i Israel under domartiden om vi utgår från att varje stam hade sin egen domare. Men i Domarboken finns endast 12 domare nämnda vid namn. Den gemensamma nämnaren för dessa 12 verkar vara att de även var stora militära ledare som hade en avgörande roll för att befria Israel från dess fiender. Och bland dessa finns Debora.

Debora som domare

Vem var egentligen Debora? Det enda vi vet om henne var att hon var gift med någon som hette Lappidot. Det står inget i Bibeln om huruvida hon hade barn eller hur det kom sig att hon fick rollen som domare. Vi kan anta att hon tillhörde Efraims stam eftersom hon satt i Efraims land och dömde. Jag tänker mig henne som en vis, äldre kvinna som tjänade Gud hela sitt liv och som utmärkte sig genom sin rättfärdighet och sina ledarskapsförmågor till den grad att hon utsågs till domare över folket – trots att hon var kvinna. Av de 12 domare som omnämns i Domarboken är Debora den enda kvinnan!

Det står att Debora brukade sitta under en palm och skipa rätt. Människorna i Israel kom till henne med sina problem, tvister och lagfrågor och hon dömde mellan dem och gav dem råd. Allt hon gjorde i sin roll som domare – alla förhandlingar, förhör och domar – var sannolikt öppna för allmänheten så som seden var redan på Moses tid.

Platsen där Debora brukade sitta och döma låg mellan Betel och Rama i Efraims land. Vägen som passerade dessa orter fortsatte sedan till Shilo som var den religiösa huvudstaden på den tiden; det var i Shilo som förbundsarken förvarades fram till kung David flyttade den till den nya huvudstaden Jerusalem. Debora valde alltså att ha sitt domarsäte utmed en välkänd och vältrafikerad väg. Det är intressant att det specifikt nämns att hon satt under en palm. Troligen var detta ett område där det främst växte andra slags träd, vilket bör ha gjort Deboras palm till ett tydligt riktmärke.

Debora som profetissa

Debora var också en profetissa. Endast fyra andra kvinnor i Bibeln har kallats profetissor: Mirjam (2 Mos. 15:20), Hulda (2 Kung. 22:14), Jesajas hustru (Jes. 8:3) och Hanna (Luk. 2:36–38). Vi vet att flera andra kvinnor i Bibeln profeterade, bland annat Hanna (Samuels mamma) och Rebecka, men endast de ovannämnda fem bär titeln profetissa.

Vad innebär det att vara profetissa? Johannes säger i Uppenbarelseboken 19:10: ”Jesu vittnesbörd är profetians ande.” Med andra ord har vi alla profetians ande när vi bär kraftfullt vittnesbörd om Jesus Kristus. Men vissa personer får även ta emot annan uppenbarelse från Gud. Gud talar till dem och de för hans ord vidare till folket. Oftast handlar det om varningar och uppmaningar till omvändelse. Detta är en roll som vi oftast förknippar med män, men det finns inget som säger att det måste vara det. Även kvinnor kan ha profetians gåva, vilket är en av Andens gåvor (se 1 Kor. 12:8–10). Jag tänker mig att en profetissa är en kvinna med profetians gåva, inte bara profetians ande som kan vara mer eller mindre tillfällig. Hon har därmed en speciell gåva att höra Herrens röst och kallelsen att förkunna den för folket.

Debora lär ha haft profetians gåva. Hon kunde förstå Guds vilja och tala om den för folket. Gud talade till henne och gav henne vägledning så att hon kunde leda Israel på rätt sätt. Kanske var det just denna gåva som gjorde att hon valdes till domare trots att hon var kvinna. Gud använde Debora för att ge israeliterna hopp om befrielse och för att stärka deras tro på Gud.

Debora som befälhavare

När Debora var domare i Israel hade folket varit förtryckta av den kananeiska kungen i Hasor i tjugo år. Hasor var den största och mäktigaste staden i Kanaan. Kung Jabor hade en för tiden mycket avancerad och välutrustad armé samt en fruktad härförare vid namn Sisera. Kung Jabor hade något som gav honom övertaget i alla slag: järnbeslagna stridsvagnar. Järn var en ny uppfinning och dessa järnbeslagna vagnar kan liknas vid den tidens pansarvagnar. Israeliterna (och alla andra folk) fruktade dessa stridsvagnar som inte gick att stå emot. Kananéerna hade dessutom överlägsna vapen och en vältränad armé medan israeliternas armé i stort sett bestod av en skara bönder.   

I Domarboken kapitel 4 kan vi läsa att Debora en dag skickade bud efter befälhavaren Barak som ledde en del av Israels armé. Gud hade tidigare befallt Barak att ta med sig tio tusen soldater för att slåss mot kung Jabins armé. Gud hade till och med lovat Barak att han skulle ge kananéerna i deras händer. Trots detta löfte hade Barak inte lytt befallningen, förmodligen för att han och hans soldater var rädda för denna överlägsna armé och den hänsynslösa Sisera. Men Barak visste att Gud var med Debora och trodde på henne som ledare. Därför sa han:

”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.”

(Dom. 4:8)

Då gick Debora med Barak för att leda israeliterna i strid. Deboras närvaro verkar ha varit det som krävdes för att ge Barak och hans soldater mod och tro nog att gå och möta en överlägsen armé. Debora visste att Gud var med dem och hon var inte rädd för Sisera och den kananeiska armén.

Fienderna fick höra att israeliterna hade samlat ihop en armé och var på väg mot dem. Då samlade även Sisera ihop sina män. De tog sina fruktade vagnar med järnbeslag och alla soldater de hade och tågade mot israeliterna.

Vi kan bara föreställa oss hur Barak och hans män måste ha känt sig då de fick se Siseras armé. Säkert blev de mycket rädda och kände tvivel. Enligt Septuaginta (den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet) talade Debora direkt till de israelitiska soldaterna före striden för att inge dem mod, men enligt de flesta andra översättningar talade hon enbart till Barak när hon sa:

”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” (Dom. 4:14)

Och Gud var verkligen med dem. När Barak och hans soldater kom ner från berget såg de att den kananeiska armén hade drabbats av förvirring. Floden hade svämmat över och gjort att deras tunga vagnar av järn hade fastnat i leran. De kananeiska soldaterna blev då tvungna att gå av vagnarna och strida till fots istället, något som de inte var vana vid och inte tränade för. Därför blev de förvirrade, missmodiga och rädda, och många flydde därifrån. En av dem som flydde var deras befälhavare Sisera. Jag tror knappast att befälhavarens flykt stärkte moralen hos de kvarvarande soldaterna. Barak och hans soldater mötte inget egentligt motstånd, de kunde bara jaga efter de flyende kananeiska soldaterna och döda dem. De israelitiska soldaterna vann slaget utan att behöva strida, precis som Debora hade förutsagt. Gud besegrade deras fiender åt dem.

Debora som poet och ”moder i Israel”

Debora skrev också en sång om slaget mot den kananeiska armén och den sången anses vara en av världens äldsta bevarade dikter. I denna sång återfinns fler detaljer om slaget mot Sisera samt detaljer om vilka av Israels folk som sände soldater för att hjälpa till i striden mot Sisera och vilka som lät bli. Debora prisade även en kvinna vid namn Jael som genom list dödade befälhavaren Sisera efter att han flydde från slagfältet. Deboras sång återfinns i Domarboken kapitel 5. Lägg märke till likheten med Mirjam, Moses syster, som också ledde kvinnorna i sång efter deras seger mot egyptierna.

Efter denna stora seger var det fred i Israel i 40 år. Debora var deras domare så länge hon levde.

Men det mest intressant i Deboras sång är att Debora kallade sig själv ”moder i Israel”. I Dom. 5:7 kan vi läsa:

Inga ledare fanns, inga i Israel

förrän jag, Debora, trädde fram,

trädde fram som en moder i Israel

Idag förknippar vi ordet moder med att fysiskt föda och ta hand om barn. Men Debora beskrev sig själv som en moder utan att några barn omnämns och i ett sammanhang som handlar om att befria folket från deras fiender. Därmed kan vi förmoda att hennes användning av ordet ”moder” har med hennes ledarskap att göra snarare än att fysiskt föda barn. I hennes roll som ledare var hon som en moder för hela det israelitiska folket. Hon älskade dem, gav dem råd och hjälpte till att medla och lösa dispyter mellan dem. Hon undervisade dem om Guds ord och tillrättavisade dem när det behövdes. Hon gav dem mod, hopp och hjälpte dem öka sin tro på Gud.

Avslutning

Den utökade betydelse av ordet moder som används i Deboras sång kan tillämpas på oss alla. Vi kan också vara en ”moder i Israel” genom att bry oss om andra, lyssna, ge råd, medla, uppmuntra, visa kärlek och omtanke, hjälpa och trösta, stärka någons vittnesbörd, undervisa om sanning samt genom att vara ett kristuslikt exempel för våra medmänniskor. Vi kan bli ledare som utmärker oss genom osjälviskt tjänande, rättfärdighet och handlingskraft.

En annan fascinerande sak i denna berättelse är hur Gud utkämpade striden åt dem. Trots att Israel inte hade varit trofasta mot sin Gud utan tillbett avgudar och trots att de inte brytt sig om att lyda buden så älskade Gud dem och han befriade dem till slut från Kanaans förtryck. Och det sätt på vilket han befriade dem var till för att övertyga dem om hans makt. Gud gav dem ett underverk och efter det kunde ingen av israeliterna tvivla på Guds stora makt eller på att han var med dem och vakade över dem.

Det finns flera andra tillfällen i Gamla testamentet då Gud har utkämpat sitt folks strider åt dem. När farao och hans soldater följde efter israeliterna för att ta dem tillbaka som slavar sa Mose till folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2 Mos. 14:14). Gud befriade dem sedan genom att låta Mose dela Röda havet och leda folket igenom det, varefter Gud lät vattnet falla tillbaka och dränka alla egyptiska soldater. Och när Ammons, Moabs och Seirs folk förenade sig mot Israel sa Herrren till sitt folk: ”Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds. Gå i morgon ner mot dem … Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er.” (2 Krön. 20:15–17). Vad hände då? Ammons, Moabs och Seirs folk blev först angripna bakifrån av en annan fiende och började därefter strida sinsemellan och förgöra varandra. Israeliterna behövde inte ens dra sina svärd. (Se även 2 Krön. 32:7; Josua 6; 2 Kung. 6).

Lägg märke till orden Var stilla i dessa verser. Uppmaning att vara stilla förekommer på flera ställen i Bibeln vanligen tillsammans med uppmaningen att beskåda Guds makt, till exempel i Psaltaren 46:11. Vad innebär det egentligen att vara stilla? Många kanske tolkar det som att man ska sakta ner i livet och lyssna på sitt hjärta och på Guds röst. Men den hebreiska roten till vara stilla (=rapha) är inte synonymt med att vara tyst. Rapha betyder snarare släppa taget, överlämna. Släpp taget om det du inte kan kontrollera och lita på att Gud råder. Visst får uttrycket en helt annan betydelse så? Jag ser framför mig en kärleksfull Himmelsk Fader som kramar om oss och ömt viskar: ”Du kan släppa taget nu. Du behöver inte oroa dig mer. Överlämna dina bekymmer och sorger till mig. Jag har läget under kontroll.”

Var stilla och vet att jag är Gud.

Frågor att fundera på:

1. Deboras närvaro under striden fick israeliterna att fatta mod och känna större tro på Guds löften om befrielse. Har du någon gång vacklat i din tro och blivit stärkt av en annan persons exempel och tro?  
2. Hur kan du vara en ”moder i Israel” för dem i din närhet?
3. Har du varit med om att Gud har utkämpat dina strider? Hur kan du bli bättre på att vara stilla och överlämna dina bekymmer till Herren?