Äktenskap på Gamla testamentets tid

På Bibelns tid var äktenskap en självklarhet. Alla friska människor gifte sig. Giftermålet bestod av två delar: en avsikt att ingå äktenskap, ofta formaliserad med ett kontrakt mellan familjerna, samt fullbordande av äktenskapet (=sex). På patriarkernas tid (ca 2000 f.Kr.) kunde man ibland hålla en bröllopsfest för att fira brudparet, men det var inte nödvändigt. Låt oss titta närmare på några saker som hörde till äktenskapet i det forntida Israel och exempel ur Bibeln.

Äktenskapskontrakt

När två familjer kommit överens om att barnen skulle ingå äktenskap gjorde man ett äktenskapskontrakt. Kontraktet kunde vara muntligt eller skriftligt. I kontraktet förhandlade man fram vissa villkor, så som storleken på hemgiften. En annan viktig del var mannens rätt att ta sig flera hustrur. Trots att månggifte förekom var faktiskt monogami normen och det var oftast bara vid barnlöshet som en man tog en andra hustru. Detta kunde alltså regleras i förväg i äktenskapskontraktet. Det vanligaste var att mannen kunde gifta sig med en andra hustru om den första hustrun inte hade fött några barn på 10 år.

Ett exempel på äktenskapskontrakt är när Jakob kom överens med sin morbror Laban om att få gifta sig med Rakel. Men Laban utnyttjade att Jakob kommit dit själv utan sin familj i ryggen som kunde ge honom stöd och som kunde förhandla fram bra villkor. Jakob blev lurad gällande såväl hemgiften som storleken på brudgåvan. Dessutom lurade Laban Jakob på själva bröllopsdagen genom att byta ut Rakel mot hennes syster Lea strax innan bröllopsnatten skulle börja. (Detta är den mest sannolika förklaringen till att Jakob inte märkte att han gifte sig med fel syster: Laban lät troligen Rakel delta som brud under festligheterna på dagen, men när hon skulle föras till bröllopstältet och där invänta sin make för fullbordandet av äktenskapet fördes hon förmodligen någon annanstans och ersattes av Lea inne i det dunkla tältet. Jakob märkte inte av bedrägeriet förrän på morgonen när det blev ljust …) När Jakob insåg att han hade legat med fel syster och därmed fullbordat ett äktenskap som han aldrig haft för avsikt att ingå blev han jättearg. Han gick till Laban och hotade med att skilja sig från Lea. Det var hans fulla rätt att göra det, inte minst med tanke på att äktenskapskontraktet han upprättat gällde Rakel och inte Lea.

Här stod alltså Jakob med ett halvt giltigt äktenskap med en syster och ett halvt giltigt äktenskap med den andra systern – kontraktet för Rakel och fullbordandet med Lea. Men Laban var listig. Han visste hur mycket Jakob älskade Rakel och utnyttjade det för att få även Lea bortgift. (Jag undrar ofta hur Lea måste ha upplevt allt detta.) Laban sa att om Jakob behöll Lea som hustru, så skulle han även få gifta sig med Rakel. Jakob verkar ha varit okunnig om lagen, för tekniskt sett hade han redan ingått ett kontrakt för Rakel och dessutom betalat brudgåva för henne i form av sju års arbete. Han hade kunnat kräva Rakel som hustru även om han hade skilt sig från Lea. Men antingen var han okunnig om lagen eller så kände han medlidande med Lea som troligen aldrig skulle få en chans att gifta om sig om nu när hon inte längre var oskuld. Därför gick Jakob med på Labans villkor och behöll Lea som sin hustru. En vecka senare gifte han sig med Rakel och fick sedan jobba i ytterligare sju år som brudgåva för henne.

Hemgift och brudgåva

När man ingick ett äktenskapskontrakt gav brudgummen sin blivande brud och hennes familj en brudgåva. Denna gåva skulle visa brudens familj att brudgummen hade ekonomiska resurser för att försörja en fru och barn. Det var också i viss mån en kompensation till brudens familj för den arbetskraft de förlorade i och med att den unga kvinnan lämnade hushållet. Vissa tror felaktigt att brudgåvan ”köpte” bruden, men det finns inga källor som tyder på att en kvinna någonsin sågs som en ägodel annat än om hon var en slav. Ofta sparades en del av brudgåvan som resurskapital för den händelse att flickan skulle bli änka utan en vuxen son som kunde försörja henne.

Bruden fick sedan med sig en hemgift från sin far. Denna hemgift var juridiskt sett hennes egen och inte mannens, även om han förvaltade och investerade den. Men vid händelse av skilsmässa var mannen tvungen att ge tillbaka hela hemgiften till kvinnan. Detta lär ha avskräckt från lättvindig skilsmässa, eftersom investerade pengar inte var så lätta att plocka ut och ge tillbaka till kvinnan när man skilde sig. Mannen kunde alltså investera hemgiften, men han fick inte sälja något utan hustruns godkännande. Så om en del av hemgiften var boskap, slavar eller smycken kunde dessa inte säljas utan att kvinnan godkände det. Hemgiften gav ett nygift par en ekonomisk trygghet, som ett slags startkapital för deras nya liv tillsammans. 

I 1 Moseboken 24:53 kan man läsa om hur Abrahams tjänare gav Rebecka och hennes familj dyrbara gåvor i brudgåva efter det att de hade kommit överens om att hon skulle gifta sig med Abrahams son Isak. Med tanke på att tjänaren hade med sig tio kameler lastade med gåvor till Isaks framtida brud kan vi bara föreställa oss värdet av denna brudgåva. Abraham var som bekant mycket rik och innehade en kungs status i deras samhälle, så brudgåvan till Rebecka och hennes familj var nog storslagen.

En brudgåva kunde också vara i form av arbete, så som i Jakobs fall. Han blev dock lurad av Laban då denne förhandlade fram sju års tjänstgöring för att få gifta sig med Rakel. Sju årslöner var betydligt mer än vad som kan anses rimligt som brudgåva. Jakob tvingades dessutom arbeta ytterligare sju år efter att Laban lurade honom att gifta sig med Lea också.

Laban bedrog både Jakob och sina döttrar även gällande hemgiften. Av allt att döma – vi har dock inte alla detaljer – underlät Laban att ge sina döttrar hemgift. Det enda de fick med sig var varsin slavinna som skulle kunna bli bihustrur och föda barn åt dem om de själva inte kunde få barn.

Slutligen kan nämnas en mycket ovanlig form av brudgåva. Kung Saul erbjöd den unga och allt mer populära David att gifta sig med hans dotter Mikal. Men eftersom David bara var en enkel fåraherde hade han inte ekonomiska resurser att ge Mikal en brudgåva värdig en prinsessa. Kung Saul visste detta och räknade med det. Saul erbjöd därför David att i brudgåva betala 100 filistéers förhudar. Hans plan var att David inte skulle överleva detta uppdrag. Men David hade Gud på sin sida och han kom tillbaka från sitt farliga uppdrag med inte bara 100 utan 200 förhudar. Kung Saul var inte glad, men kontraktet mellan dem gällde. David gifte sig alltså med prinsessan Mikal som var överlycklig eftersom hon var kär i David.   

Flera hustrur

Det fanns egentligen tre sorters hustrur (fyra om man räknar med distinktionen mellan en vanlig slavhustru och en tillfångatagen i krig): fullvärdig hustru, konkubin och slavhustru. De två sistnämnda brukar för enkelhetens skull buntas ihop och kallas bihustrur eller sekundära hustrur, men på hebreiska skiljer man på begreppen

Den första hustrun i ett äktenskap var familjens matriark och den som bestämde över hela hushållet, inklusive de andra fruarna. Huvudhustrun bodde tillsammans med maken och de övriga hustrurna bodde i andra rum eller tält. En man kunde ha flera hustrur, men bara en huvudhustru – den första hustrun. I Jakobs fall var det Rakel som var huvudhustru och inte Lea. Minns du vad jag skrev om att Jakob stod där med ett halvt äktenskap med Rakel (kontraktet) och ett halvt äktenskap med Lea (konsumeringen). Men det var alltid hans avsikt att gifta sig med Rakel först och det första kontraktet gällde henne, därför räknas hon som första hustrun och därför kommer Rakel vanligen före Lea när man räknar upp matriarkerna, trots att Lea var äldre och tekniskt sett gifte sig med Jakob först.

En kvinna vars familj inte kunde betala någon hemgift kunde bli konkubin, på hebreiska pilegesh – en slags andra klassens hustru. Till denna kategori hörde frigivna slavar och kvinnor från mycket fattiga familjer. En konkubin började alltså äktenskapet utan någon ekonomisk trygghet i form av en hemgift. Utan hemgift hade hon heller inte rätt att få en brudgåva, så vid händelse av skilsmässa hade hon ingenting att leva av och om mannen dog hade hon inget underhåll som änka. En konkubin var en fri (eller frigiven) kvinna, men hon var alltid underställd de fullvärdiga hustrurna, och i synnerhet huvudhustrun. En konkubins son kunde utnämnas till arvinge om mannen formellt erkände honom som sin son. Juridiskt sett hade konkubiner samma rätt till försörjning som en fullvärdig hustru. Med största sannolikhet var Abrahams tredje hustru Ketura en pilegesh, en konkubin. Jag gissar att hon var en frigiven slav. Genom att han gifte sig med en konkubin efter att Sara hade dött och inte med en fullvärdig hustru besparade han sig en massa juridiskt krångel gällande arvsrätten.

En slavhustru, amah på hebreiska, var en slavinna som blev hustru åt sin herre. Hon var fortfarande slav och hennes barn tillhörde inte henne själv. Om hon var huvudhustruns slavinna räknades hennes barn som huvudhustruns. Detta var ett vanligt sätt att lösa barnlöshet på den tiden; en fullvärdig hustru som inte kunde få barn kunde ge sin personliga slavinna som hustru åt sin make och få barn genom slavinnan. En slavhustru var alltså en slags surrogatmamma som födde barn åt någon annan. Det var av denna orsak vanligt att minst en slavinna ingick i en flickas hemgift, som en försäkring mot barnlöshet. Dessutom minskade risken att mannen skulle gifta sig med en andra hustru, vilket var hans rätt om den första hustrun inte födde några barn åt honom. Många kvinnor gav hellre mannen en slavhustru som de själva hade kontroll över och vars barn juridiskt räknades som deras, än såg mannen gifta sig med en andra fullvärdig hustru som kunde bli en konkurrent. När mannen dog frigavs alltid en slavhustru och hon sågs då i stället som konkubin/bihustru. En slavhustru kunde även friges av andra skäl, till exempel om mannen ville skilja sig från henne eller som belöning. Sara gav sin slavinna Hagar som slavhustru åt Abraham; Rakel och Lea gav sina slavinnor Bilha och Silpa som slavhustrur åt sin man Jakob.

Sex

Man kan tycka att jämfört med kvinnor i dagens samhälle var kvinnorna på Gamla testamentets tid ofria och helt underkastade sina män och det patriarkala samhället som i allt gynnade männen. Det är sant till viss del. (Mer om kvinnors rättigheter i forntidens Israel kommer i ett framtida blogginlägg.) Men ett område där män och kvinnor faktiskt var ganska jämställda var i den äktenskapliga sängen.

Visserligen hade en man rätt att ha sex med sin hustru när han ville, men motsatsen var också sann. Det var nämligen så att mannen var skyldig att ge sin hustru barn, främst söner. En man hade alltså inte rätt att vägra sin hustru sex om hon krävde det. Att ha sex ansågs tillhöra de äktenskapliga plikterna och gällde för både mannen och kvinnan.

I ett hushåll med flera hustrur var det huvudhustrun som bestämde när de andra hustrurna skulle få tillgång till den gemensamme maken, och mannen hade inget att säga till om. Däremot var huvudhustrun faktiskt skyldig att se till att åtminstone de fullvärdiga hustrurna och konkubinerna fick regelbundna nattliga besök av mannen, eftersom dessa hade laglig rätt att få söner. Slavhustrur kunde däremot nekas sex med mannen om huvudhustrun så bestämde. Så var sannolikt fallet med Sara och Hagar. Hagar blev snabbt gravid när hon gifte sig med Abraham, så hon var uppenbarligen fertil. Men efter sonen Ismael fick hon inga fler barn. Detta tyder på att Sara helt enkelt inte tillät Hagar att ligga med Abraham mer. Efter att hon hade fött en frisk son hade hon tjänat sitt syfte och Sara behövde inte längre dela sin man med henne.

Detsamma kan ses i Rakels hushåll. Rakel gav sin slavinna Bilha som slavhustru åt Jakob, och Bilha födde två söner i snabb följd och därefter inga fler barn alls. Det gällde också Leas slavinna Silpa som även hon tilläts föda två söner, varefter hennes tillgång till Jakobs säng skars av. Rakel hade som första hustru full rätt att bestämma sådant, och tydligen tyckte hon att två söner var tillräckligt för dessa slavinnor. Ingen kvinna vill väl egentligen dela sin man med någon, tänker jag, så det är inte så konstigt att en huvudhustru begränsade de andras möjligheter till sex med deras gemensamme make. Med Lea var det dock annorlunda. Lea var en fullvärdig hustru och hade som sådan rätt att fortsätta försöka bli med barn så länge som hon själv önskade det. Det vill säga att Rakel inte kunde vägra att emellanåt skicka Jakob till Leas säng.

Att det var Rakel som var huvudhustrun och hade rätt att bestämma över de andra hustrurnas sexuella tillgång till Jakob märks tydligt i 1 Moseboken 30:14–17. Läs gärna de verserna.

Äktenskapsbrott

Äktenskapet ansågs vara ett förbund med Gud och att begå äktenskapsbrott genom att ha utomäktenskapliga sexuella förbindelser var att synda mot Gud. Detta är orsaken till att Israel som en av få nationer (kanske rent av den enda) ansåg mannen och kvinnan lika skyldiga vid äktenskapsbrott och båda dömdes till döden för sin handling. De flesta andra kulturer höll kvinnan ansvarig för att vara trogen mot sin man medan mannen kunde göra vad han ville utan repressalier. Så var det alltså inte i det forntida Israel – Moselagen påbjöd att både mannen och kvinnan skulle stenas för sitt brott mot Gud (se 3 Mos. 20:10). En man begick däremot inte äktenskapsbrott om han hade sex med en ogift kvinna.

Med denna information i bakhuvudet kan du fundera över händelsen i Nya testamentet då fariséerna inför Jesus förde fram en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Straffet för äktenskapsbrott var som sagt stening. Men det man som läsare undrar över är: Var befann sig mannen? Om kvinnan hade tagits på bar gärning så hade ju även mannen i fråga tagits på bar gärning. Men mannen lyser med sin frånvaro i denna återgivelse. Många tror att mannen hade lyckats slippa undan dödsstraff, kanske genom mutor. Denna orättvisa måste ha varit uppenbar för Jesus och alla andra närvarande. Kanske var det en av orsakerna till att Frälsaren skonade kvinnan genom att ge fariséerna så dåligt samvete att de gick därifrån utan att kasta någon sten på henne.

Levirlagen

En kvinnas rätt att få söner var så stark att det till och med fanns en lag som sa att om en kvinna blev änka utan att ha fått några barn, var hennes svåger (eller annan nära manlig släkting till den döde maken) skyldig att gifta sig med henne och ge henne barn i sin döde brors namn. Denna lag kallas levirlagen (levir betyder svåger på latin). Se även 5 Moseboken 25:5–10.

Låt oss titta på ett exempel på levirgifte. Tamar var gift med Judas son Er. När Er plötsligt dog lät Juda sin näst äldste son Onan gifta sig med Tamar, för att ge henne barn i Ers namn. Men Onan missbrukade förhållandet och gjorde inte sin plikt mot Tamar. Han gick gärna till hennes säng, verkar det som, men han lät sin säd spilla på golvet. Han utnyttjade henne alltså för sex, men såg till att det inte kunde leda till några barn, trots att det var hennes rätt. Troligen var han inte intresserad av att Tamar skulle föda några söner i Ers namn, för då skulle ju dessa söner vara berättigade till Ers del av arvet och det ville Onan säkerligen behålla själv. Bibeln säger att Gud såg Onans ondska och straffade honom med döden. Tamar stod så återigen utan make och utan någon son. Men Juda vägrade låta henne gifta sig med den yngsta – och nu enda levande – sonen, eftersom han ansåg att Tamar förde otur med sig. Så Tamar tog saken i egna händer. Hon klädde ut sig och förförde sin egen svärfar Juda och blev gravid genom honom. Juda blev först vansinnig när han fick veta att Tamar väntade barn, men erkände sedan inför henne, hela folket och Gud att han hade handlat fel mot sin svärdotter som vägrat henne att få gifta sig med hans yngste son, och att Tamar var utan skuld. Levirlagen gällde ju inte bara för svågrar, utan andra nära manliga släktingar kunde också bli levirer. Alltså var även Juda som var Tamars svärfar en giltig levir. Tamar födde tvillingar åt Juda i Ers namn och hon blev faktiskt anmoder åt Frälsaren.

Avslutning

Även om mycket av det som omgav äktenskap och familjebildning på Bibelns tid skiljer sig från hur det är idag, är det tydligt att äktenskap och familj var centralt bland Herrens förbundsfolk israeliterna. När man förstår lagarna och traditionerna kring äktenskap på den tiden kan man förstå berättelserna i Bibeln bättre och man kan förstå kvinnorna och se dem från ett nytt perspektiv.

Hur tror du att det skulle vara att ingå i ett polygamt äktenskap? Kan du se några fördelar med det? Några utmaningar? Varför tror du att äktenskap är så viktigt för Gud? Vad kan du göra i dag för att göra ditt äktenskap bättre? Alternativt vad kan du göra i dag för att förbereda dig inför ett kommande äktenskap?