Rebecka del I

Bilden av Rebecka är att hon var en mycket beslutsam och handlingskraftig ung kvinna som med mod och tro gick med på att lämna sin familj, resa till ett främmande land och gifta sig med en man hon aldrig hade träffat. Hennes villighet att vattna tjänarens tio kameler visar också att hon var vänlig, omtänksam, generös, vital och inte rädd för hårt arbete. Kort sagt så uppvisade Rebecka många kristuslika egenskaper och det är lätt att se varför hon var särskilt utvald att bli matriark i Israels hus. Inte konstigt att Isak älskade henne från första stund!

Bakgrund

Abrahams familj levde ca år 2000 f.Kr. De var semi-nomader vilket betyder att de bodde i stora tält som kunde flyttas om behov uppstod, t.ex. om betet till djuren tog slut eller om det blev ont om vatten. Men till skillnad från vanliga nomader kunde semi-nomader bo upp till ett par år på samma ställe och de stora klanernas boplatser blev som små städer. Ibland blev dessa boplatser mer eller mindre permanenta, vilket verkar ha blivit fallet med Terahs, Abrahams fars, klan i Harans land. När Gud uppenbarade för Abraham att det fanns ett speciellt utvalt land för dem i Kanaans lämnade han sin fars klan tillsammans med Sara och sin brorson Lot och dennes familj. Tydligen ville de övriga i klanen inte flytta med dem, inte ens Terah, klanens patriark.

Efter att Abraham och Sara hade lämnat Haran bosatte de sig i Kanaans land. Deras klan blev mycket talrik (över 2000 personer) och förmögen under årens gång. Men trots att de var gynnade av Gud på många sätt lät han dem vänta på att få ett barn. Sara var över 90 år och Abraham 100 år när de äntligen fick en son – Isak.

Abraham skickar sin tjänare till Haran

Efter att Sara hade dött var Abraham angelägen om att deras son Isak skulle gifta sig med rätt kvinna, en kvinna som kunde vara en bra matriark för deras klan och som skulle föra deras tro vidare. Abrahams klan bodde vid den tiden i Beersheba, söder om Hebron i Kanaan. Abraham befallde sin mest betrodda tjänare att hitta en lämplig hustru åt Isak. Tjänaren fick svära en ed på att han inte skulle låta Isak gifta sig med en kananeisk kvinna. Eden visar att Abraham väl förstod riskerna med att låta avgudadyrkan komma in i familjen (kananéerna var avgudadyrkare). Hellre skickade han sin tjänare drygt 700 km till Harans land för att hitta en gudfruktig kvinna bland sina släktingar där. Tjänaren fick svära eden genom att lägga sin hand på Abrahams höft. Man tror att eder som svors på detta sätt var extra allvarliga och förpliktigande. Höften associerades nämligen med fortplantning, och således rörde en ed svuren på höften ens avkomma och framtid.

Rebecca av Bartolomé Esteban Perez Murillo, ca 1660.

Abraham befallde dessutom sin tjänare att ingen fick tvinga en kvinna att bli hustru åt Isak, utan hon måste själv vara villig att ingå äktenskapet. Det här är intressant. Det var tydligen viktigt för Abraham att kvinnan själv gav sitt samtycke, inte bara att hennes familj gick med på att ingå äktenskapskontrakt. Två gånger i berättelsen om Rebecka nämns faktiskt kvinnans valfrihet i fråga om make: först när Abraham sa till sin tjänare att kvinnan måste vara villig och sedan när Rebeckas familj frågade henne om hon ville följa med tjänaren och gifta sig med Isak. Detta tyder på att kvinnorna på den tiden hade mer att säga till om gällande val av make än vad som var fallet senare i historien.

När tjänaren gav sig av fick han med sig 10 kameler lastade med dyrbara gåvor som brudgåva åt Isaks blivande hustru. Han hade också andra tjänare med sig för att sköta kamelerna och vakta värdesakerna.

Kameltestet

Efter flera veckors resa kom tjänaren fram till Nahor, en liten stad i Haran. Han slog sig ner vid brunnen dit stadens kvinnor kom för att hämta vatten – den bästa platsen att spana efter en ung kvinna som kunde bli hustru åt Isak.

Han bestämde sig för att ge lämpliga unga kvinnor ett test för att se vem Gud hade utvalt. Han uppsände en bön till Gud och bad honom om hjälp. Planen var att tjänaren skulle fråga de unga kvinnor som kom till brunnen om han kunde få lite vatten att dricka. Om någon av dem även erbjöd sig att vattna hans kameler, då skulle han veta att hon var den rätta (se 1 Mos. 24:12–14)

Vad var då detta ”test” tänkt att visa? En kamel kan dricka 100 liter vatten vid ett enda tillfälle för att fylla på sina vattenförråd i magens tre delar. Utgrävningar visar att de krukor som användes för att dra upp vatten ur brunnar vanligen rymde ca 20 liter. Det innebär att Rebeckas erbjudande om att vattna de 10 kamelerna gjorde att hon fick gå minst 50 gånger fram och tillbaka mellan brunnen och kamelerna med sin kruka! Det var således ett mycket generöst erbjudande, och det visade Abrahams tjänare att hon var vänlig, frikostig, handlingskraftig, vital och att hon hade medkänsla med både människor och djur. Och, kanske viktigast av allt, det visade att hon inte var rädd för hårt arbete. Alla dessa egenskaper skulle göra henne till en bra matriark över klanen. Rebecca beskrivs dessutom som ovanligt vacker, vilket säkert inte var en nackdel i sammanhanget, men det var hennes egenskaper som gjorde att hon blev utvald.

Rebecca et Eliezer av Alexandre Cabanel, 1883.

Äktenskapsförhandlingar

När Rebecka hade ”skyndat” att vattna tjänarens kameler och tjänaren hade förstått att hon var den kvinna han sökte, började tjänaren med att fråga henne vems dotter hon var och om det fanns plats för honom ”i hennes faders hus”. Dessa frågor var avsedda att ta reda på vem hon var och om hon var gift. Om hon hade varit gift hade hon sagt att hon inte bodde i sin faders hus utan i sin makes hus. Hon svarade att hon var barnbarn till Nahor (Abrahams bror) och att hon ännu bodde hemma, det vill säga att hon var ogift. Detta var ytterligare bekräftelse för tjänaren att hon var kvinnan han sökte.

Tjänaren berättade för Rebecka varför han var där och överräckte symboliska förlovningsgåvor av guld: två armringar och en näsring. Dessa gåvor var värda flera årslöner och var en första indikation på att Abrahams klan hade det gott ställt och skulle kunna försörja för henne. Rebecka tog emot gåvorna och sprang sedan hem för att berätta om det som hade hänt. Hennes bror gick då iväg för att möta Abrahams tjänare och välkomna honom och hans följe i sitt hem.

När tjänaren hade tagits emot i Rebeckas hem berättade han för dem om vem han var, varför han var där och hur Herren hade besvarat hans bön vid brunnen. Rebeckas familj förstod att detta var från Gud. Därefter bör äktenskapförhandlingarna ha börjat, även om Bibeln inte säger något om det. Äktenskapsförhandlingar var något man tog allvarligt på, eftersom mycket hängde på detta kontrakt. Ingående av äktenskap bestod av två delar på den här tiden: för det första ett äktenskapskontrakt mellan brudens och brudgummens familjer som undertecknades i vittnens närvaro och för det andra fullbordandet av äktenskapet genom samlag. Abrahams tjänare hade sannolikt med sig dokument som styrkte klanens förmögenhet och visade för Rebeckas familj att Isak skulle kunna ge Rebecka ett liv av ekonomisk trygghet och relativ komfort. Troligen var Rebeckas far död, för det var hennes bror Laban som skötte förhandlingarna tillsammans med deras mor.

Efter att kontraktet hade ingåtts överlämnade Abrahams tjänare gåvor till Rebecka och till hennes familj. Detta var obligatoriskt när man ingick ett äktenskapskontrakt. Brudgåvan till brudens familj var tänkt att kompensera för förlusten av en dotter och hennes arbetsinsats i hemmet. Det visade även brudens familj att brudgummen verkligen hade medel att försörja för en hustru samt att dokumenten över brudgummens förmögenhet inte varit en lögn. Gåvorna till bruden själv blev en del av hennes hemgift och var tänkta att ge bruden ekonomisk trygghet i händelse av skilsmässa t.ex. Även guldarmbanden och näsringen som Rebecka fått vid brunnen blev en del av hennes hemgift och därmed hennes privata egendom.

Rebecca at the Well av Giovanni Antonio Pellegrini, 1708.

Eftersom Abraham var rik kan man tänka sig att tjänaren erbjöd en mycket generös brudgåva till familjen. Tjänare hade trots allt haft 10 kameler packade med värdesaker med sig till Haran. Även om Bibeln inte uppger exakt vad dessa gåvor var är det sannolikt att de bestod av fina tyger, smycken, guld och silver, dyrbara kryddor m.m. 

Rebeckas villighet

Det var egentligen först dagen efter att kontraktet hade ingåtts som Rebecka tillfrågades. Hur kommer det sig? På sätt och vis hade hon redan godkänt trolovningen när hon accepterade armbanden och näsringen från tjänaren vid brunnen. Men av någon anledning ville Rebeckas mamma och bror fråga efter hennes samtycke igen när det kom fram att tjänaren ville resa tillbaka till Hebron redan samma dag. Kanske var det så att de trodde att Rebecka skulle ångra sig när hon fick reda på att hon var tvungen att lämna sin familj och sina vänner – troligen för alltid – redan samma dag och alltså inte skulle få någon tid på sig att förbereda sig för den livsomvälvande förändring hon stod inför.

”Då sade de ’Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.’

De kallade till sig Rebecka och frågade henne:

’Vill du följa med den här mannen?’ Hon svarade: ’Ja.’”

1 Mos. 24:58

Här ser vi ännu fler av Rebeckas goda egenskaper, nämligen tro och mod. Hon sa ’ja’ till att resa med tjänaren till ett främmande land för att gifta sig med en man hon aldrig träffat. Hon skulle förmodligen heller aldrig få se sin familj igen. Jag beundrar hennes mod och beslutsamhet. Jag tror att Rebecka hade fått en egen bekräftelse från Gud genom den helige Anden om att detta var rätt för henne. Precis som vi kan söka vägledning och inspiration från Gud för våra liv så kunde kvinnorna (och männen) på Bibelns tid göra det. Kanske var det denna bekräftelse från Gud som gav Rebecka modet att följa med Abrahams tjänare mot en okänd framtid.

Innan Rebecka gav sig av fick hon en välsignelse av sin familj (förmodligen uttalad av Laban) om att hon skulle bli mor till ett stort folk som skulle övervinna sina fiender. Detta visade sig vara ett profetiskt uttalande.

Rebeckas amma

Jag vill göra en liten parantes här om det som nämns i förbifarten om att Rebecka fick med sig tjänsteflickor och däribland sin amma Debora när hon reste till Hebron. Slavar var faktiskt en relativt vanlig del i en flickas hemgift. Dessa tillhörde bara henne och tjänade henne i hennes nya hem. Dessa slavinnor gav den nygifta unga kvinnan trygghet ekonomiskt och socialt på flera sätt: dels var de bekanta ansikten som hon kunde känna sig trygg med i sitt nya hem, dels kunde de säljas om hon skulle behöva pengar, men framför allt så utgjorde de potentiella surrogatmödrar. På den här tiden var en kvinnas status och framtid beroende av att hon födde barn, speciellt söner. De kvinnor som inte kunde få barn och som var tillräckligt rika för att äga personliga slavinnor kunde ge en av dessa åt sin make som hans bihustru. Alla barn som föddes av en sådan bihustru tillhörde rent juridiskt den första hustrun. Ett exempel på detta arrangemang är Sara och Hagar.

Av denna anledning var det vanligen unga, vitala slavinnor som ingick i en flickas hemgift. Men här läser vi att Rebeckas amma ingick i hemgiften. Om hon hade varit amma åt Rebecka var hon vid det här laget förhållandevis gammal och skulle inte kunna användas som bihustru om behovet uppstod. Förmodligen fick amman snarare följa med för att ge Rebecka tröst, råd och trygghet – en slags extramamma helt enkelt.

Rebecka möter Isak

När kamelkaravanen kom tillbaka till Abrahams klans boplats gick Isak för att möta dem. Han var säkert nyfiken på sin framtida hustru som han aldrig ens hade sett. När Rebecka fick bekräftat av tjänaren att mannen som kom emot dem var Isak, hennes blivande make, steg hon av kamelen, tog fram en slöja och täckte sitt ansikte. Faktiskt så betyder det hebreiska ordet som används här att hon trillade av kamelen, så det var knappast en graciös avstigning 🙂

Varför täckte Rebecka ansiktet? Kanske blev hon så förskräckt när hon insåg att hon skulle möta Isak där och då utan tid att tvätta av sig resdammet och fräscha upp sig att hon skyndade sig av kamelen och täckte ansiktet. Kanske ville hon kunna studera honom ordentligt först utan att han kunde se henne. Vi vet inte. Det finns ingenting i Bibeln eller i andra texter från den tiden som tyder på att det var sed för en brud att täcka ansiktet när hon mötte brudgummen. Men Rebeckas handling att täcka sig med en slöja inför brudgummen har kommit att bli allmän praxis på bröllop, och idag anses en beslöjad brud betyda kyskhet och godhet.

Isak förde Rebecka till Saras, hans mammas, numera tomma tält och där fullbordade de äktenskapet. Det står ingenting om om någon bröllopsfest, men det förekom säkert något slags firande. Trots att Rebecka och Isak aldrig hade träffats före äktenskapet verkar det ha uppstått kärlek och respekt dem emellan. Det står så vackert om Isak:

”Hon blev hans hustru och han älskade henne.

Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.”

1 Mos. 24:67

Man kan undra vad Rebecka tänkte om allt det nya hon möttes av. Hon var säkert överväldigad av allt i början, inte minst av sitt nya ansvar som matriark över en klan på över 2000 personer som nu såg till henne för sin överlevnad. Säkerligen fylldes hennes dagar av mycket arbete och många beslut som behövde fattas. Även om det inte står något om att Rebecka älskade Isak så som han älskad henne, får vi tro att känslorna var ömsesidiga och att hon var lycklig i sitt nya hem.

Avslutning

Det är mycket jag önskar att vi visste om Rebecka och hennes liv. Men av det som finns bevarat i skrifterna kan vi se att hon var en exceptionell kvinna, helt klart utvald av Gud. Hon kunde fatta svåra beslut och var villig att göra uppoffringar för det som hon trodde på. Jag är säker på att hon var villig att lämna allt bakom sig och bege sig mot en ny och okänd framtid eftersom hon hade tro på Gud. Hon litade på honom. Hon hade sannolikt känt den helige Anden bekräfta att det var rätt väg för henne att gå, och därför kunde hon svara omedelbart ’ja’ på frågan om hon ville följa med tjänaren och gifta sig med Isak. Hon tvekade aldrig.

Det verkar för övrigt vara ett av hennes personlighetsdrag detta att hon inte tvekade utan handlade direkt och beslutsamt. Hon ”skyndade” att vattna kamelerna, hon svarade ’ja’ direkt när hennes familj frågade henne om hon ville följa med tjänaren, och hon hade så bråttom av kamelen att hon bokstavligen föll av den när hon såg Isak komma dem till mötes. Hennes iver kan vara en inspiration för oss alla, liksom hennes tro, generositet och mod.

Kan du komma på fler personer i skrifterna som svarade ’ja’ direkt när de ombads göra något? Kan du tänka på tillfällen då Jesus Kristus uppvisade samma egenskaper som Rebecka, såsom mod, iver, generositet och vänlighet. Har du någon gång känt Anden mana dig till att göra något svårt? Har du tillräckligt mycket tro och hopp för att offra allt om Gud bad dig göra det?