Menstruation och orenhet

För oss i den moderna världen är det mycket i Gamla Testamentet som är svårt att förstå. Det gäller inte minst lagarna kring orenhet och menstruation. Många missförstår dessa lagar och tolkar dem som att kvinnor skulle ha ansetts syndiga och smutsiga eftersom de enligt Moselagen var orena när de hade mens. Låt oss titta närmare på detta.

Moselagen

Moselagen som människorna levde efter på Gamla Testamentets tid var en sträng och detaljstyrd lag. Den fokuserade på människors handlingar. Den lag som Jesus senare undervisade om höjde ribban och gjorde människorna ansvariga även för sina tankar och i viss mån sina känslor. Jämför till exempel Moselagens ”Du ska inte mörda” med Jesus ord: ”Den som blir vred på sin broder är skyldig.” Den kristna lagen gav människorna mer frihet under ansvar när det gällde Guds lag och styrde inte alla inslag i människornas liv på samma sätt som Moselagen gjorde.

Man kan säga att Moselagen var en lägre lag eller förberedande lag. Hela syftet med denna förberedande lag var dels att skilja Israels folk från alla andra folk och göra dem till ett heligt folk, och dels att få folket att se fram emot Messias ankomst och förbereda dem för det.

Kom ihåg det när du läser om den här tidens ritualer och lagar, och fråga dig själv hur denna lag pekar mot Frälsaren.

Orenhet

Enligt Moselagen var det mycket som kunde göra en människa oren. Flera kapitel i 3 Mosebok talar om orenhet och reningsritualer. Det hebreiska ordet för orenhet är tuma och det finns ingen bra motsvarighet på andra språk. Därför brukar det översättas med orenhet. Men ordet tuma innefattar så mycket mer. Tuma betyder ungefär avskild från Gud, dödlig, fallen, ohelig och tolkas därmed som oren. Efter att Adam och Eva åt av den förbjudna frukten blev de tuma. De hade förlorat sitt oskuldsfulla och rena tillstånd och deras odödlighet förbyttes i dödlighet. Adam och Eva orsakade det som vi kallar för fallet. De hade fallit från nåd och blev därför utestängda från Guds närhet, eftersom endast odödliga och syndfria varelser kan bo hos Gud. De blev tuma.

Fallet. Av Tintoretto, egentl. Jacopo Robusti, 1550

De saker som enligt Moselagen gjorde människor orena (eller tuma) var just sådana saker som kom av fallet. Det tydligaste exemplet är döden. En död person var allra mest tuma. Döden är ju motsatsen till Gud som är källan till allt liv, och före fallet fanns ingen död i världen. En död person är alltså så långt ifrån Gud som man kan komma. Därför var kroppen av en död person tuma. Även de personer som kom i kontakt med någon död ansågs tuma. Dessa personer blev tvungna att avskilja sig från andra under sju dagar och kunde till exempel inte gå till templet för att offra eller delta i religiösa högtider. Detta var en mycket konkret påminnelse för den som var tuma om att all orenhet håller oss borta från Gud. Reningen de fick gå igenom i slutet av den orena perioden påminner om ett dop. Reningen var visserligen något konkret och fysiskt, men det hade en mycket andlig betydelse – det pekade mot Jesus Kristus och hans försoning som gör att alla som omvänder sig kan bli rena och deras synder blir förlåtna. Kristi försoning överbryggar fallet och ger oss en möjlighet att återvända till Gud. Det var vad folket ständigt behövde påminnas om och den verkliga orsaken till alla dessa lagar om orenhet och reningsritualer.

3 Mosebok kapitel 15

I 3 Mosebok kapitel 15 kan man läsa om manlig och kvinnlig orenhet. I detta kapitel skiljer man på normal menstruation och onormala blödningar. Det hebreiska ordet för en menstruerande kvinna är niddah, medan en kvinna med onormala blödningar så som blödningar mellan menstruationer, blödningar under graviditet, missfall m.m. kallas för zava. En kvinna med mens, en niddah, var oren under sju dagar. När de sju dagarna var slut var hon rituellt rent igen utan att hon behövde göra någonting. Om en kvinna däremot hade onormala blödningar, zava, skulle hon vänta till dess att blödningen var slut och därefter räkna sju dagar till. På den åttonde dagen skulle hon gå till templet och offra två duvor som syndaoffer och brännoffer. Det faktum att hon skulle offra ett syndaoffer visar att zava sågs som en sjukdom eller tillstånd som kunde bero på synd. Jämför det med andra sjukdomar som till exempel spetälska som också sågs som straff för synd. Det är intressant att lägga märke till att menstruation alltså inte sågs som något syndigt på Mose tid, eftersom kvinnan inte behövde rena sig på något sätt vid menstruationens slut. Vi återkommer till det.

En intressant detalj är att hela kapitel 15 är skrivet som en kiasm enligt modellen A-B-C-B-A. Först kommer ett stycke om onormala manliga flytningar (A), därefter om normala manliga flytningar, d.v.s. sädesuttömningar (B) följt av ett par verser om orenhet vid samlag, alltså en akt där mannen och kvinnan möts (C). Sedan följer ett stycke om normala menstruationer (B) och det avslutas med onormala kvinnliga blödningar (A). Själva strukturen i kapitlet säger en del om hur man såg på dessa olika kroppsfunktioner och skillnaden mellan dem. De onormala flytningarna/blödningarna (A) krävde rening och offer, de normala flytningarna/blödningarna (B) krävde i mannens fall rening men krävde inget offer av varken mannen eller kvinnan, eftersom dessa kroppsliga företeelser ansågs normala.

Menstruation

Varför ansågs man oren, eller tuma, vid menstruation? Det enklaste svaret är att blod sågs som en symbol för liv och därför kan blod som lämnar kroppen per definition ses som en symbol för död. Och vi har redan konstaterat att allt som hade med döden att göra gjorde människorna tuma. Man kan även gå lite längre och förklara det med att en kvinna menstruerar därför att ett ägg inte har blivit befruktat och därför gör sig kroppen av med resterna, det döda ägget. Menstruation är ju ett tydligt bevis på att det inte blev något liv, alltså ingen graviditet, och därmed hamnar det i motsatsförhållande till Gud som ger liv.

Moselagen sa att den som rörde en menstruerande kvinna blev oren under en dag och var tvungen att rena sig och tvätta sina kläder. Varför? Jo, för att kvinnan under sin mens var en symbol för något dött – det obefruktade ägget, ett potential till liv som aldrig uppfylles – och därför var hon tuma. Det är ett intressant koncept att man ansåg att orenhet kunde överföras till andra genom direktkontakt, men så var det. Allt som en menstruerande kvinna satt och låg på blev också orent och behövde tvättas. Detta har att göra med hur blodet potentiellt kunde läcka ut på dessa saker och göra dem orena. Men jag tolkar det faktiskt också som hygienföreskrifter!

Master of Liesborn: Fragment of the Crucifixion Scene

Menstruation är en konkret påminnelse om fallet och om Kristi försoningsoffer. Genom Adams och Evas fall kom både liv och död in i världen. Eva började menstruera efter fallet och först då kunde hon ge liv, men människosläktet blev också dödligt på grund av fallet. Så mensblodet i sig är både ett bevis för att vi är dödliga, men även ett bevis för att det finns liv, åtminstone potential att skapa liv. Och visst är det fascinerande att Jesus Kristus talar om att vi ska bli renade genom hans blod – en mycket intressant paradox med tanke på att blod sågs som en symbol för döden och orenhet på den tiden. Blodet under menstruationen tjänade alltså även syftet att påminna kvinnor om Frälsaren och hans blod som skulle utgjutas för världens synder.

Man skulle kunna säga att menstruationen var en kroppslig påminnelse om den Messias som skulle komma och frälsa världen. Detta blev ännu tydligare när kvinnor som menstruerade fick lämna israeliternas läger på Mose tid och dra sig undan till ett annat läger utanför huvudlägret. När de sju dagarna av tuma var slut kunde de återvända till lägret. Detta är mycket symboliskt för att våra synder och vår orenhet driver oss bort från Guds närhet, men när vi har renat oss (omvänt oss) är vi välkomna tillbaka. Kvinnorna blev påminda om denna viktiga princip varje månad.

Med urbaniseringen blev det i stället vanligt med en avskild del av huset där kvinnorna kunde hålla till under mensen så att de inte av misstag råkade röra någon och göra dem orena. Intressant nog verkar barn ha varit undantagna från denna regel och de kunde vara hos sin mamma utan att bli orena. Så kunde en mamma utan problem fortsätta att amma sitt barn även under menstruationen.

Förändrad betydelse

Från början betydde det hebreiska ordet för en kvinna med mens, niddah, separerad eller avskild. Det betecknade både ett fysiskt och andligt faktum: kvinnan drog sig fysiskt undan då hon hade mens för att inte råka orena någon annan, och under de sju dagarna var hon även separerad från Gud eftersom hennes kropp var tuma – blodet som lämnade hennes kropp var ju en symbol för döden och fallet. När jag säger att hon var separerad från Gud syftar jag på tillbedjan i templet, det yttre tecknet på gudsdyrkan. En menstruerande kvinna kunde givetvis fortfarande närma sig Gud i personlig bön.

Problemet var att ordet niddah ibland användes symboliskt av profeterna för att beteckna något dåligt och syndigt. Kom ihåg att niddah betyder separerad person (från roten ndd som betyder att avlägsna sig.) Och vissa beteenden som till exempel avgudadyrkan innebär ju att folket avlägsnar sig från Gud och folket kan då sägas vara niddah. (Se t.ex. Esra 9:11 och 2 Krön. 29:5. I båda dessa fall används ordet niddah för orenhet på hebreiska, som en motsats till det heliga). Över tid skedde här en semantisk förändring av ordets innebörd. Man började uppfatta mens som något syndigt på grund av hur ordet niddah användes i andra sammanhang. Och den betydelsen har sedan hängt med i den judiska och kristna världen i flera tusen år. Menstruation blev något som förknippades med synd. Den innebörden hade ordet inte från början när lagen gavs till Mose.

Och kanske var det denna förändring i hur folket tolkade ordet niddah som gjorde att skillnaden mellan en niddah med normal menstruation och en zava med onormala blödningar suddades ut. De judiska prästerna bidrog till att menstruation (niddah) började tolkas som något orent och onormalt (zava), och började därför kräva att kvinnorna skulle rena sig efter varje menstruation. Så var det inte från början. Enligt 3 Mosebok kapitel 15 behövdes ingen rening efter menstruation. Onormala blödningar sågs däremot som en konsekvens av synd och krävde att kvinnan skulle offra ett syndaoffer när hon var fri från blödningen. Regeln om sju dagars orenhet efter blödningens slut och krav på rituell tvättning eller syndaoffer som egentligen hörde till en zava lever många judar efter än i dag även för vanlig menstruation, niddah. Niddah har alltså blivit zava. Det normala har blivit det onormala och syndiga.

Fördelar med lagen om orenhet vid menstruation

Man kan tycka att dessa lagar var orättvisa, eftersom en kvinna i fertil ålder var oren i sju dagar per månad. Därtill kom de dagar då hon hade samlag, där mannens orenhet vid sädesuttömning överfördes på henne. Kvinnor i fertil ålder kunde alltså vara rituellt orena en tredjedel av månadens dagar eller mer. Det måste ha varit mycket jobbigt att ta hänsyn till detta hela tiden.

Men det fanns också vissa fördelar med lagen. Under mensens sju dagar drog sig kvinnan undan från sitt vanliga liv. Hon kunde inte laga mat, hämta vatten, gå till marknaden m.m. med risk att hon då skulle överföra sin orenhet till andra. Hon behövde inte heller ställa upp på sex. Faktiskt så var en kvinnas sju dagar i avskildhet en time-out, en paus från alla vardagssysslor. Under dessa dagar kunde hon vila och ägna sig åt reflektion och åt att ta hand om sig själv. Det tycker jag låter mycket lockande. I dagens samhälle förväntas alla kvinnor jobba på som vanligt utan att ta hänsyn till kroppens normala rytm. Det låter faktiskt ganska sunt att varva ner och vila under tiden för sin menstruation.

Systerskap. Foto av APG Graphics. Från Pexels.

Dessutom får vi inte glömma den kvinnliga gemenskapen. När israeliterna befann sig i vildmarken i 40 år lämnade kvinnorna lägret under tiden för sin menstruation och gick till ett särskilt läger för kvinnor. Tänk att få vila och umgås med sina vänner en hel vecka varje månad utan att behöva bekymra sig för alla sysslor! Även efter Mose tid, efter att israeliterna blivit bofasta, var det vanligt att kvinnor med mens samlades och umgicks med varandra.

Den sista fördelen jag vill ta upp handlar om tabu. Eftersom en kvinna som hade mens drog sig undan under sju dagar var det heller ingen hemlighet vem som hade mens och när. Menstruation bör ha varit en naturlig del i folkets liv och inget man försökte hålla hemligt. Kvinnans cykler påverkade ju i högsta grad familjelivet och alla familjemedlemmar och därför fanns heller inget tabu kring det. Så lagen om orenhet vid menstruation hjälpte paradoxalt nog till att motverka att mens blev något skamligt.

Avslutning

När Jesus Kristus kom till jorden upphävdes, eller snarare uppfylldes, Moselagen. I stället för att tala om att viss mat eller vissa kroppsliga företeelser gjorde människor orena talade Jesus om att det är synd som gör oss orena. Orenhet var inte längre en yttre företeelse utan en inre. Moselagens syfte med att förbereda folket för Messias ankomst hade fullbordats och därför behövdes inte längre fysiska, konkreta påminnelser. I den kristna läran anses inte menstruerande kvinnor som orena, men tyvärr har en del av inställningen att mens är syndigt dröjt kvar – en inställning som alltså inte fanns på Mose tid utan utvecklades med tiden genom människors filosofier.

Även om vi i dag inte ser på menstruation som en källa till orenhet eller som att det separerar oss från Gud, tycker jag dock att det finns något fint i att se menstruation som en månatlig påminnelse om fallet och Kristi försoning.

Håller du med?